Bath är en stad med många sevärdheter och en spännande historia som går långt tillbaka i tiden. 1987 kom staden med på Unescos lista för världsarv. Storhetstiden från romarna, varmvattenkällorna och romantiska arkitektoniska stilar lever kvar. Här finns mycket att upptäcka. Jag vill varmt rekommendera att starta med en gratis vandringstur på omkring 2 timmar med lokala guider, Mayor of Bath’s Honorary Guides, som brinner för sin uppgift. 

Turerna är faktiskt gratis och ingen dricks tas emot av guiderna. Turerna går dagligen och sker i mindre grupper. Uppgifter om tider för turerna finns på en anslagstavla utanför huvudentrén till the Pump Room vid torget intill Abbey Church där turerna också startar. Under ett par timmar får du se de mest populära sevärdheterna som The Royal Crescent, The Circus och Pulteney Bridge, vackra georgiska radhus, charmiga kullerstensgator och stadens överflöd av parker och trädgårdar.

Hemma sökte jag på nätet efter en trevlig kvällsaktivitet. Under Visit Bath och ”What's On” hittade jag en föreställning med Legend – One Love som skulle spela låtar av Bob Marley på fredag kväll. Åh, tänkte jag och kom ihåg när jag för första gången 1976 hörde låten No Woman, No Cry. 11,50 pund för en Early Bird Ticket. Inte visste jag vad en Early Bird-biljett var för något men jag kunde se att den var billigare än den ordinarie biljetten. Jag slog till och köpte en biljett. 

Föreställningen skulle äga rum på Cheese & Grain. Cheese & Grain hittade jag inte på kartan. Det var inte så konstigt för Cheese & grain ligger inte i Bath utan i staden Frome. 40 minuters bussresa dit och den sista bussen hem gick kl. 22.00 när konserten skulle vara slut. Jag har nästan aldrig varit på konsert. Väl framme var jag en av de första att göra entré. Från scenen hördes musik och några bilder visades på en skärm. En pub betjänade både utsidan och insidan av lokalen. Det fanns inget att sitta på.

Längs en vägg vid entrén höll en affärsidkare med glimten i ögat på att lägga upp mängder av armband, halsband, mössor, kepsar och andra typiska jamaicanska souvenirer. Rastafarifärgerna lyste i rött, grönt, gult och svart. 

Efter hand fylldes lokalen och där fanns många i min årgång men inga förband – ingen levande musik. Jag insåg rätt snabbt att här gällde det att ordna en sittplats för att orka vara med. Ett hörn av försäljarens kartonger såg ut att kunna duga. Jag fick plats, till och med en egen plastback att sitta på. Där satt jag i gott sällskap med Mister Ansell Akiwali Walers och väntade och väntade. Efter drygt en timme startade konserten. Stämningen steg och precis innan jag var tvungen att rusa till bussen kom min önskelåt, No Woman, No Cry. 

Mister Walers hade berättat om den bok han hade skrivit och nyligen gett ut. Jag köpte en bok, fick en personlig hälsning och nu väntar ”Akiwali Journey – A Jamaican Reality ” på att bli läst.

I dagens coronatider är det mycket som väntar. Någon arbetsvecka på vandrarhemmet Litton Cheney i Dorset så som var planerat i slutet av april blir det inte. Jag hoppas innerligt att de små vandrarhemmen överlever coronakrisen och på nytt öppnar för både gäster och volontärföreståndare.