Klockan närmade sig lunch. Vi söker upp ett hotell i hopp om att få lite i oss. Vi frågar efter möjlighet att äta men tjejerna förstår inte engelska eller mitt försök till teckenspråk. Vidare till nästa. Där förstår man engelska men de serverade ingen mat. Det är varmt och vi söker upp en skuggplats för att inta vårt medhavda vatten och kex. Alla tittar på oss som om vi kom från en annan planet. Nästa drag – återresan. Vi tar en taxi till en annan by som har en bussterminal ca ½ timmes resa därifrån. Trots att priset avsåg raka vägen så körde mannen runt och guidar oss på en väldig knagglig engelska. Mycket vänligt. Vid bussterminalen tar det lite tid att hitta rätt minibuss. Vi kliver på och väntar på avgång. Bussen går när den är full får vi veta.

Alla talar i mun på varann och tittar på oss. Vi undrar givetvis vad som sägs. Efter en liten stund erbjuds vi vänligt de ”bästa” platserna.

Bussresan till Kota Kinabalu är på ca 20 mil och går igenom Crocker Range National Park på ca 1.200 meters höjd. Det går undan, långt ifrån svenskt trafikvett i hällande regn och på slingrande leriga bergsvägar. Säkerhetsbälten saknas och det gäller att hålla i sig för att inte halka av sätet. Det här kallas ”jogging” för de inre organen. Efter ca 2 timmar stannar bussen för av och påstigning samt toalettbesök. Toaletten var ett kapitel för sig. Från fönstret hade vi första parkett. Bakom en upphängd presenning mot skogen upp mot en slänt i leran är toaletten för både herr och dam. Mer behövs inte sägas. Närmare klockan 18.00 återkommer vi till någorlunda civilisationen. Det första vi söker upp är ett matställe och en toalett. Trots allt en mycket äventyrlig och givande utflykt, även om vi inte fick besöka orkidé parken.