Isfahan (Esfahan)

Bo och jag flög lokalt flyg från Teheran till Isfahan. Med oss följde en av vännernas dotter, Sarvenaz, som så passande för oss, avslutat en utbildning till reseguide.

När vi steg ombord kunde vi välja platser och när vi klev av planet fick vi ”matsäcken”, ett ihoprullat bröd (blandning av grönsaker och kött samt dryck). Praktiskt, då flygpersonalen slapp städa efter passagerarna.

Vi tog in på hotell Persian Cowsar, beläget i en vacker trädgård. Vi gav oss (efter uppackning) ut för att uppleva Esfahan. Guidningen startade med promenad längs vattnet, en gångväg inramad av vackra träd och växter.

Första stopp blev Si-o-se Pol (33 valvs bron). Bron är en av 11 broar i Isfahan, Den är 160 m lång och har 33 valv. Under Shah Abbas I blev Isfahan huvudstad i början av 1600-talet. Staden delades av floden Zayandeh och Shah Abbas I (Abbas den store) lät därför år 1602 bygga bron Si-o-se Pol i syfte att binda samman de två delarna.

Promenaden gick vidare till ännu en av de gamla broarna Khaju Pol (Stora bron). Shah Abbas II lät 1650 bygga även denna lite nyare bro med 24 valv och byggd i två våningar. Den är 133 m lång, 12 m bred. I mitten av bron, på övre våningsplanet, Beiglarbeigi”, satt en gång den Safavidska Shahen med familj. Khaju-brons utformning möjliggjorde att en artificiell damm bildades. Bron fungerade både som damm och bro och är idag en samlingsplats för iranierna.

Ett imponerande arkitektoniskt byggnadsverk och så fiffigt byggt just för ett ökenområde.

En biltur på ca 30 min går nu till Monar Jonban, de ”skakande minareterna”. I den 10 m höga grundbyggnaden, begravdes 1316 en Sufi (en muslimsk asket). De sju m höga minareterna tillsattes senare. Det ”mystiska” består i att en person (minaretskakare?) klättrar upp i den ena minareten och ”gungar”, vilket gör att båda minareterna börjar skaka. Inte ngn större upplevelse men berömt som ”mystiskt”.

Mer intressant tyckte jag att det var att se Zoroastriska berget med tornet Atashgah, Eldstemplet, vilket vi passerade. Ett brunt, ca 200 m högt lerfärgat berg. Vi stannade till och kunde se byggnader högt upp på toppen och människor som vandrande på den branta stigen uppför berget. Zoroaastrianism var statsreligion vid denna tid, de har levnadsregeln Goda tankar-Goda ord-Goda handlingar. Kanske mer en praktisk livsfilosofi, vilket nog är grunden i de flesta religioner.

Eldstemplet, Atashgah, låg högst upp på Merbinkullen (solkullen). Elden betraktas som helig och Templet sägs vara till för att hålla elden brinnande, elden som aldrig får slockna! Tornets huvudmaterial är tegel som tillverkats av lera, kalk och vass. Jag ångrar nu att vi av bekvämlighet stannade nedanför berget och läste information om platsen istället för att klättra upp för att bese Atashgah m fl byggnadsverk där uppe på toppen. 

Färden går nu tillbaka mot centrum och vi stannar till i New Jolfa, ett armeniskt distrikt i närheten av centrum. Där vill vi framför allt besöka Kelisa-ye Vank (Vank är armeniska för Kloster). Kelisa-ye Vank eller Vankkatedralen ären armenisk kyrka uppförd under Sha Abbas tid. Armenien blev en del av Iran under Qajardynastin 1781-1925). Armenierna är ett kristet folk som sedan 1500-talet har funnits i Iran. Armenien blev år 301 den första staten i världen som antog Kristendomen som statsreligion. Enligt Bibeln strandade Noa sin ark just på berget Ararat (i historiska Armenien). Abbas välkomnade armenierna då han hoppades att deras rika kultur och erfarenhet av silkeshandel skulle vara till nytta för Iran. Vankkatedralen har en kupol men ser i övrigt ut som en katedral. Interiören har sektioner av mästerverk i form av bl a bibliska målningar, persiska blomornament, målningar visande tortyren av armenierna under Ottomanska väldet.

Efter vårt besök i den vackra Vank katedralen, där vi blev påminda om avskyvärda förföljelser och massmord på armenier, gör vi ett snabbt besök på hotellet. Därefter tar vi en kort promenad för att bese de berömda Isfahan-mattorna. Affärsinnehavaren i mattbutiken vi besöker berättar om Persiska Mattor.

Vi beundrade mattorna och fick bl a kunskap om en exklusiv ”mattkonst”. En handvävd silkesmatta med ena sidan vävd med ett motiv och den andra sidan med annat motiv. Dessutom har mattans båda sidor olika färger! Hur går det till? Dessa mattor vävs av mor och dotter som sitter på var sin sida av mattan och exakt samstämda väver de de olika motiven! Mattorna är otroligt vackra och så tunna. Den stora mattan på bilden veks samman till ett decimeterstort paket. Tyvärr kostade mattan alldeles för mycket så vi avstod från köp.

Vi börjar bli hungriga och beger oss till en av Sarvenaz utvald restaurang. Ett imponerande upplägg av bestick mötte oss. Restaurangen var mycket vacker med målningar och valv.

Damrummet såg ut som de flesta gör i Iran, hål i golvet, inget papper för ”behoven” och ingen krok på väggen för väskan.

Kl. 09.00 nästa dag promenerar vi till det berömda torget, Naqsh-e Jahan, (världsmönstret), världens näst största torg. Torget liksom de flesta byggnaderna uppfördes under Shah Abbas tid, på 1600-talet. Det stora torget är 560 m x 160 m, täcks till stora delar av gräsmattor och rader av välansade träd. I varje ände av torget finns målstolpar av marmor, vilka användes i polospel för 400 år sedan. Abbas tanke med torget (Majdan) var att visa de vackraste ”juvelerna”: Masja-e shah, Masja-e Sheikh Lutfallah, Kah-e Ali Qapu samt Qevsarieh-portalen. Juvelerna skulle representera maktkomponenterna; prästerskapet, handelsmännen och shahen själv.

Masjed-e Shah, kronjuvelen (efter -79 Imammosken) på södra kortsidan är 52 m hög inkl den största kupolen, 42 m höga minareter och fyra ingångar. Här genomfördes fredagsböner. Moskén dekorerades med 475 000 ”mosaikbitar”, sjufärgade på kupolen och övervägande blå färger i entréportalen samt på insidan av moskén. Beige marmorplattor täcker nedre delens utsida.

Qwysarieh-portalen på norra kortsidan är den vackra ingången till den jättelika basaren som för övrigt liknar de flesta basarer i denna del av världen. På västra långsidan ligger Kakh-e Ali Qapu (Qapu är turkiska för magnifik dörr). Ali Qapu Palatset, (Shah Abbas hemvist) är 38 m högt, och har 52 rum på sex våningar. Från terrassen på tredje våningen kunde kungliga familjen betrakta Polospelen.18 höga pelare bär upp terrassens spegeltäckta tak. Pga. restaurering var tyvärr de flesta rum avstängda. Vi nöjde oss med att bese kungliga slottet från utsidan.

Masjed-e Sheik Lotfallah, ligger på östra långsidan, mittemot Palatset (Namnet fr Abbas svärfar Lotfallah). Syftet med denna mindre moské var att Shah-familjen skulle ha sin egen kungliga böneplats och behövde då inte minareter. Shah Abbas skapade en tunnel från Ali Qapu Palatset för att ”Shahens kvinnor” skulle kunna besöka moskén utan att synas. Palatsets överraskning är att när solen lyser in i ”domen” framträder en påfågel med utbredda stjärtfjädrar.

Vi promenerar iväg till, för denna dag, sista palatset (en paviljong) Kahk-e Chehel Sotoun. Chehel Sotoun betyder 40 pelare och när paviljongens ingång som har 20 pelare, avspeglas i vattnet framför byggnaden, ser det ut som 40 pelare. Terrassens vackra innertak är täckt av glas och speglar. Efter att ha beundrat byggnaden bestämde vi oss för att bara gå runt i trädgården, som är en av ”nio persiska trädgårdar” som utsetts som världsarv. Hungerklockan tickar och Sarvenaz tar oss till sen lunch på den vackra restaurang Malek Soltan Jarchi Bashi, som är ett ombyggt gammalt badhus där vi äter traditionell iransk mkt god mat.

Röda fiskar simmade runt i grunda dammar mellan restaurangens bord. Om man har behov av besök på dam- eller herrum får man hålla balansen för att inte ”ramla mellan stolarna”.

Vi flyger tillbaka till Teheran där vännerna väntar för att ta oss med till en sen middag. Dags för umgänge med vännerna.

Tidigt nästa morgon äter vi en stadig frukost och ger oss iväg för att besöka tre antika sevärdheter; Persepolis, Naqsh-e Rostam och Pasargad, som ligger en knapp timmes färd från Shiraz.

Pasargad uppfördes 546 f Kr på uppdrag av Kyros II. Kyros dog några år senare och en gravplats byggdes till honom. Det enda monumentet som vi besökte i Pasargad var just Kyros grav, vilken hade breda trappsteg upp till en stor gravkammare som i sin tur var drygt 2 m hög. Pasargad förblev huvudstad fram tills Persepolis började uppföras. Pasargad omfattar idag endast ett fåtal utspridda byggnader. Efter besöket av Kyros grav, som vi beundrade mest pga dess ålder men tyvärr inte så storslaget som vi förväntade, oss åkte vi vidare.

Shiraz

Vi flög lokalflyg till Shiraz tillsammans med iranska vännen Lena. Vi har från Sverige med oss uppdraget att besöka en släkting till våra svenska Iranvänner. Vi möts i Shiraz av ”släktingen” Reza som följer oss ut i staden tillsammans med Lena och en guide. När general K K Zand 1750 tog makten över centrala och södra delen av iran, gjordes Shiraz till huvudstad.

Vi besöker persiska trädgården nr två på världsarvslistan: Bagh-e Eram (Eramträdgården). Den persiska trädgården sägs ha sina rötter fr Kyros II (500 f Kr) och följer vissa regler; Det bör finnas paviljong, solljus, skugga, fyra kvadrater (representerande fyra årstider) med olika träd, gångar, örter och blommor samt vattenkanaler genom de fyra delarna, vilka ansluter till en damm i mitten. Allt omsluts av en ”mur ” (växter el annat). Trädgården ska imitera Paradiset. (Ordet Paradis härrör från Pairi-daeza, omslutet område.)

Bagh-e Eram, Naranjestan-e Qavam el Qavam Garden. Samtliga namn förekommer, namnet Narenjestan har platsen fått pga överflöd av sura apelsiner. Qawam härrör från familjen som skapade platsen 1879-1886. Ingången til Qawam, (paviljongen) ligger två meter ovan markplanet. På byggnadens utsida finns reliefer av soldater, lejon, gravar och bilder av kämpande mytologiska varelser. Den södra vingen användes av tjänare och har två portar med träpelare. Den norra vingen har två våningar, en port med två stenpelare flankerad av dörrar, fönster och dekorationer på tak och väggar. Här finns också en vacker spegelveranda där människor sitter för att vila. 

Skuggan av sura apelsinträd, fågelkvittter och palmer tillsammans med fontäner och vackra växter gör vår promenad smått Paradisisk!

Lena och Reza tar med oss till ett café där de till oss alla inhandlar bl a faloodeh, iransk glass (liknar vit spaghetti). Faloodeh är gjord på djupfrysta risnudlar smaksatt med rosvatten och citronjuice. Rätt gott men inte så mycket smak.

Reza kör oss till Hammam-e Vakil, (Folkets bad) ett gammalt offentligt bad från 1700-talet, vilket ingår i Vakil-komplexet som består av bl a moské, bad, slott och basar. Målningar i badet visar persisk mytologi och religiösa berättelser med rötter i folktro. Dagsljuset lyser in i Vakil Hammam från ett fönster i taket och genom oktogonformade kilar. Det finns också avsatser för omklädning. Här finns rum med vaxfigurer i naturlig storlek, föreställande Shiraz-bornas användning av olika utrymmen. Vi traskade vidare till basaren. Reza och Bosse valde att söka presenter, medan Lena och jag valde en annan riktning och tittade på det mesta. Lena handlade kryddor, frukt och grönsaker. För mig blev det massor av saffran och Gaz, ett vitt, gott fudgeliknande godis. Vi avslutar dagen då Reza kör oss upp till restaurang Shandiz Mashad som ligger högt upp på ett berg, sista biten med hiss. Oj vilken utsikt, vi kunde se hela Shiraz! Reza och Lena beställde in massor av olika traditionella iranska rätter och det var verkligen gott. Vi hade lite svårt att sitta på de runda sofforna/borden ute på terrassen. Vi pensionärer har svårt att ”sitta på bordet”, men det uppvägdes av den goda maten och den fantastiska utsikten.

Det blev en sen men mycket trevlig kväll. Vi tog farväl av Reza och lovade att till släktingen i Sverige hälsa, berätta och visa bilder från vår resa.

Drygt en halvtimme senare stannade vi till vid Kejserliga gravarna, Naqsh-e Rostam (Rostam, en mytisk hjälte). De fyra fantastiska, enorma gravarna är uthuggna i berget 500 f Kr. De sägs vara kungarna Darius I, Artaxerxes I, Darius II och Xerxes I gravar. Berget är ca 30 m högt och varje utskuret ”kors” är ca 15 m högt, med ingång i mitten av korset där kungen ligger i en sarkofag. Panelen ovanför ingången består av 30 manshöga soldater i relief som håller upp en ”tronbänk” som i sin tur fungerar som plattform för en religiös scen med kung, eldsaltare och gudomliga symboler. Bergets nedre del har reliefer avbildande kungar, hästar och strider. Storslagna gravar, de ger verkligen ett mäktigt intryck.

Vårt sista besök idag blir Takhte Jamshid eller Persepolis (grekiska namnet) som är en forntida ruinstad, ca en mil från gravarna. Byggandet av huvudstaden påbörjades 521 f Kr och byggandet pågick under nästan 200 år fram till 331 f Kr då staden brändes av erövraren Alexander den store. Legenden berättar att Alexander dessförinnan fraktade ”skatter” därifrån på 20.000 mulor och 5000 kameler. Arkitekturen byggde på en kombination av rikets olika stilar och utgjordes av ett stort palatskomplex, kungliga gravar, altare, bostäder och trädgårdar. Huvudentrén Alla nationers port syftar på alla folk och länder som utgjorde riket. Östra entrén består av två enorma kolonner med tjurar, 55 m höga. De 18 m höga kolonnerna symboliserar palmer vilka håller uppe taket till en stor sal (taket finns inte kvar). Relieferna avbildande mångfalden av rikets folk samt av kungar utkarvade på trappor och dörrar i palatsen. Kungliga skrifter på bl a fornpersiska och babyloniska finns ristade på flera ställen. 

Den persiska stilen växte fram i och med Kyros grav i Pasargad och fortsatte med bl a Persepolis och sägs ha utgjort en plan för nygrundande av det forntida första persiska imperiet. En munk ska ha nämnt ruinerna på 1300-talet men platsen beskrivs först under 1600-talet. Efter iranska revolutionen (1979) försökte Ayatollah Khomeini riva Persepolis, men invånarna i Shiraz ställde sig framför maskinerna och räddade platsen. Vi besökte senare Persepolis museum som gav oss en bild av hur det en gång sett ut. Bara ruiner av staden finns kvar, men tack vare museum och rester, begravda under århundraden samt invånarna i Shiraz, kan vi nu föreställa oss ett forntida, 2000-årigt Persepolis.

För Bo blev Persepolis en oförglömlig upplevelse av ett mycket speciellt skäl, då han plötsligt kände ett påträngande behov av ”a call of nature”. Tyvärr befann sig den enda toaletten 400 m bort. Halvspringande med en egenartad stil rusade han dit för att finna att det enda som stod till buds var en Iranian toilet (hukmoj) - och därtill helt utan toalettpapper. Men ”nöden har ingen lag” och Bo klarade det hela galant (jag var själv inte närvarande).

Erfarenheter från flera års resande i exotiska länder hade lärt honom att medföra ett lager av hotellets toalettpapper vid utflykter. Jag var så stolt över min bereste make, som än en gång visat upp sig från sin allra bästa sida!

Färden går nu tillbaka till Teheran och hotellet. Vi behöver pusta ut lite, men snart är ett nytt restaurangbesök inbokat. Vi blir vi upphämtade av två vänner. Döm om vår förvåning då de kör in på en mörk gata, stannar bilen, plockar upp en brun papperspåse - ur papperspåsen plockas snabbt upp en cognacsflaska, fulla pappmuggar med Cognac överräcks till oss som inte kör bil (alkoholförbud gäller i Iran). Generat förklarar vi för våra vänliga, omtänksamma vänner (som vill visa sig världsvana) att det inte är nödvändigt att dricka alkohol för att vi ska kunna roa oss - även om vi är svenskar! Därefter ansluter vi oss till våra väntande vänner på DIVAN, favoritrestaurangen i Teheran. God mat, trevlig, originell inredning, roliga lampor och målningar med detaljer ”live”, t ex kvinna målad men hennes slöja och pärlhalsband hängde löst utanpå bilden.

Dagen efter gör vi ett sista historiskt besök innan vi återvänder till Sverige. Vi besöker den siste Shahens av Iran, Reza Pahlavis palats, Niavaran, tillsammans med Shirin, ännu en iransk vän. Kommer ni ihåg Farah Dibafrisyrerna på 60-talet? De flesta av oss kvinnor touperade håret och ”stylade” Farahfrisyrer. Det var alltså Farah Dibas palats vi besökte. Palatset byggdes för shahfamiljen och blev klart 1967. Shahens familj lämnade i stort sett allt kvar i palatset när de flydde 1979. Palatset Niavaran ingår i Niavaran-komplexet, bestående av flera palatsbyggnader, park, museum, bibliotek, café mm. 

Palatset överraskade, i och för sig enormt och mycket elegant, men då de flesta rum i byggnaden var möblerade som de flesta europeiska ”palats” blev det mindre intressant. Fortfarande hänger ett porträtt av Shah-familjen kvar. Biblioteket (uppfört av Farah Diba) var enormt och innehåller 23.000 böcker. Oväntat för oss har badrummet kakel med bilder av Pippi Långstrump! Endast mattorna representerar det ”persiska” samhället. Då palatset användes för utländska gäster kan jag förstå att folket i Iran, nog tyckte att Shah-familjen skulle stolta visa upp den persiska kulturen. Mot bakgrund av shahens europeiska ”hem” var det säkert inte bara ayatollans anhängare som ville avsätta monarkin. Vad skulle vi tycka om vår kung uppträdde i japansk kimono samt uppvisade ett hem med endast asiatiska möbler? Våra kungliga representanter ser ut och klär sig som de flesta svenskar gör och bär dessutom svensk nationaldräkt vid högtidliga tillfällen. Vi gillar nog detta trots att det svenska kungahuset inte längre har någon makt.

Förberedelser. Vi, min man Bo och jag, bokade flygresan via Dubai till Teheran (Iran). Visum behövde vi inte skaffa via ambassaden i Sverige då vi fick inbjudan/visumintyg från vänner i Iran för att underlätta inresan till Iran. Vi köpte ”AirPort-Visa” på Teherans flygplats.

Resväskan packades med scarfs, svart kappa, långbyxor och i övrigt mindre ”sexiga” kläder för mig. Däremot kunde min man packa sina vanliga kläder.

Bra att veta

• Språk: Farsi. 

• Religion: Shia muslimskt. 

• Inv.: 82 Milj. Tidsskillnad: +2.30h. 

• Visumtvång. (Via ambassaden 650kr).

• Valuta: 1 toman = 10 Rial. US Dollar samt EURO är valuta som bankerna växlar.(sämre kurs för EURO). Bankomater fungerar inte med utländska kort.

Iran betyder ”ariernas” land på Farsi (persiska) och fram till 1935 kallades landet Persien. Iran är en Teokrati, dvs. Sharia-lag (Koranen) gäller och religiösa män tolkar. Iran är alltså ett muslimskt land och även turister bör följa lagar och regler. Kvinnor måste täcka håret. Iranska kvinnor använder scarf eller heltäckande Chador. De flesta, framförallt yngre kvinnor bär scarfen tillbakadragen så att håret blir synligt. I övrigt går de flesta klädda, liksom i Sverige, i jeans och/eller europeiska kläder. Skolflickorna däremot tvingas bära slöja och skoluniform från nio år. Som i de flesta diktaturer behöver man inte vara särskilt orolig för överfall då man som turist övervakas och det finns gott om poliser (haha). Pussas och kramas får man göra innan man går ut, förbud offentligt!